"En svår och jobbig grej"

Jag väntar ut ångesten. Jag vet att den kommer hålla i sig i några dagar. Inte hur många dagar. Jag vet att den går över och att jag får må bra ett tag innan den kommer på besök igen. Jag går sönder och bryts ner. Jag känner att jag inte orkar. Jag börjar tänka på hur omöjligt det känns att alltid ha det så här. Tänker på att det inte är så konstigt att det är större chans att jag som är manodepressiv kommer ta mitt liv än någon som inte är det. Statistiken säger det.

Men jag håller ut. Men jag förstår att det ligger något i den där statistiken...

Att ha ångest över ingenting känns väldigt orättvist, men visst vore det väl egentligen värre att ha ångest över saker man gjort. Tänker man så borde jag istället vara tacksam.

Jag är tacksam över att jag har ångest över ingenting istället för över någonting, och att den inte är bestående - bara återkommande.

Ångesten, den ångesten, den manodepressiva ångesten...

"Dom sa du är sjuk, du är sjuk.

Dom sa du är sjuk, du är sjuk.

Men jag var bara trött, så oändligt trött,

men dom sa du är sjuk du är sjuk."

Win win situation

Mitt liv i ett nötskal. Igår satt jag här och skrev om hur jag känner ett behov av att bli ompysslad. Idag, på min lediga dag hörde min chef av sig och frågade om jag ville med på klippkurs ikväll. (Omtanke!) När jag satt där med mina kollegor och ett glas champagne i handen och kollade på en klippdemo lutar en av mina kollegor sig fram mot mig och frågar om hon inte kan få klippa mig med samma teknik som visas på scenen, just som jag själv satt och tänkte att så där vill jag bli klipt..! Det hade inte kunnat bli bättre för satan vad jag ska njuta med vetskapen om att min kollega kommer få ut lika mycket av klippningen som jag får..! Kaffe Latte, tidningar och avkoppling - ta mig med storm!

Att våga sluta vara så sjukt självgående...

Jag vill också bli omhändertagen! Jag vill få mitt hår fixat av någon fin vän som ler och skrattar medans hon gör det. Jag vill säga att jag bjuder på mat och vin som tack och lite naivt tro att det är ett fint sätt att tacka någon, att först ta upp min väns tid när den fixar mitt hår och får mig att känna mig fin och ger mig en stund då jag får slappna av, läsa tidningar, dricka kaffe latte och snacka om mig själv. Sedan tänka att min vän nog inte alls är trött och längtar efter lite egen tid, eftersom jag inte alls tänker på att jag inte är den enda vännen den här personen har eller inser att det här med att fixa andras hår är något min vän gör större delen av sin tid. Jag tänker inte på att mat liksom är något som man redan äter, och vin ingenting man har lust att dricka när man redan har tankarna på nästa vän som vill få sitt hår fixat.

Inget av det där skulle jag tänka på, jag skulle bara vilja sätta mig ner och bli omhändertagen.

Men istället får jag dåligt samvete över att jag just skrivit det här och så slänger jag i lite färg i mitt eget hår, letar fram saxen och klipper bort de värst slitna topparna...

Jag skulle så gärna vilja låta mig själv bli omhändertagen men mest av allt skulle jag vilja våga blunda när jag ska sova...

Don´t go there.

Jag är en snäll tjej, det kan även jag se. Kanske gör jag ibland dumma saker, det ser nog främst andra. Jag tror att alla människor är goda i grunden, dock svarar jag inte på sms ifrån grabbar som tror att tiden läker alla sår, även om de är små ytiga skapsår. Tack, men nej tack. "If you liked it, then you should have put a ring on it!" Jag har högre mål för mig själv än att bli en tjej som lever i ett osäkert förhållande. Det finns det så många andra som gör! Trist för er säger jag, men livet blir inte bättre än man gör det!

London calling..!

Jag borde ha lämnat in min semesteransökan. Det har jag inte gjort. Kanske kan jag skylla på att jag är manodepresiv och inte lyckats få till det där med struktur i mitt liv. Kanske kan jag skylla på att jag bara har mig och att det är lite märkligt att planera sommarens semester helt själv... Jag hade tankar om en festivalsommar men sedan blev jag osäker, hur slår man upp ett tält? Jag nöjde mig med att boka in två festivaler. Det behöver jag knappt ta semester för... Men idag kom det som en blixt från klar himmel! Jag åker till London en vecka och förbättrar min klippteknik! Jag kommer älska varenda sekund! Lärdom är den bästa dommen! Ärligt talat, hur otäckt låter det inte? Fet utmaning! I can do it!

Jag lyfter på hatten och höjer mitt glas.

En av mina finaste vänner fyller 30år i vår, som om inte det var anledning nog att slå på stort med firandet så tar hon även lärarexamen samtidigt. Festen hålls på Island och jag är bjuden. Jag vill åka. Jag har fixat ny lägenhet. Jag är tillbaka på jobbet. Jag har betald semester att ta ut. Jag vill gråta, skrika och slita sönder kuddar med tänderna. Det gör ont ända in i själen. Det känns som om tillfällena varit så många då jag fått avstå ifrån saker mina vänner vill ha mig med på för att mina dagar som sjukskriven gjort att jag inte längre har dom pengar i madrassen som jag gärna ser att jag har för att jag spontant ska kunna dra iväg på dessa små äventyr. Samtidigt kan jag inte vara ledsen över detta. Snart flyter allt igen. Snart har jag min frihet. Jag är ju på väg tillbaka, jag sitter inte fast, det måste helt enkelt få göra lite ont i hjärtat på vägen dit.

Friska vindar och en doft av tvål!

Ibland funderar jag på det här med tvåsamhet. Varför är det så att folk har fått för sig att man borde vara två? Att vi liksom ska vara menade för det... Jag har inte riktigt köpt den idéen, och inte heller att det måste vara så för att vi ska kunna skaffa kottar. Herre gud, säger jag då! Det vet väl alla som är äldre än 12 att man inte direkt behöver hota folk med pistol för att dom ska ligga med varandra, en krogkväll så är biffen fixad! Men däremot så börjar jag misstänka att vi nog behöver vara i ett förhållande för dagar som dessa... När man har legat hemma sjuk ett gäng dagar och det är först nu när febern och hostan börjar försvinna som det kommer tills en medvetande hur länge sedan det var man duschade senast... Hade jag varit en tjej som haft en pojkvän så hade han antagligen släpat in mig i duschen för flera dagar sedan, samtidigt som han hade vädrat ur lägenheten under tiden... Men nu har jag inte det, så jag drar nog ut på det till imorgon..!

Skaffa en hund istället!

Visst har vi väl alla ett gäng sånna där vänner som lyckats klamra sig fast och hålla sig kvar sedan någon gång långt tillbaka och som inte alls tycks fatta att man faktiskt varken umgås eller har något gemensamt längre... Vissa människor tycks tycka att det är viktigare att hålla skenet uppe och låtsas att man fortfarande får ut något av att kalla varandra vänner än att inse hur det ligger till. Det är inte ett misslyckande att inte vara nära kompisar en hel livstid! Jag tycker helt enkelt inte att det är varken sorgligt eller vemodigt att släppa det gamla för att gå vidare...

Working class hero

Jag ska flytta till Husby. Det är något märkligt med den grejen... När jag säger "Jag ska flytta till Husby" så reagerar folk genast negativt och börjar tala om för mig hur dåligt jag borde må över att jag ska flytta dit, de säger att de själva aldrig skulle flytta dit och att de inte kan förstå hur jag kan göra något sådant och ännu mindre hur jag kan vara glad över detta..! De fortsätter gärna med att informera mig om att Husby hör till de värsta förorterna i Stockholm och att folk är opålitliga och skjuter ner varandra där. När jag svarar att folk skjuter ner varandra lite överallt och att alla är lika opålitliga så tycker dom att jag är blåögd. Är det naivt att förakta alla människor lika mycket och inte bara de från invandrartäta områden? Jag är övertygad om att det är säkrare att ha en lägenhet i Husby än att vara hemlös i city..!

Mobiler är inte spontant. Fridolina är spontan...

Telefonen ringer och jag ställer genast om den till ljudlöst, jag svarar inte... Telefonen ringer igen och jag svär högt för mig själv, vafan kan folk sluta höra av sig!!! Jag sätter den på ljudlöst igen och låter det ringa... Jag lämnar rummet och kommer efter några minuter tillbaka in och ser att jag har fått tre nya sms. Jag tar upp telefonen och innan jag öppnar smsen så blundar jag, andas djupt och säger högt till mig själv: "Jag hoppas att det står, Hej, jag hör av mig för att säga att jag inte har lust att snacka eller hänga med dig i helgen." Varför verkar alla vara så desperata efter att planera upp varende ledig sekund de har och varför tycker sig folk ha rätten att fråga varför man inte svarat när de ringt... Och varför reagerar folk med att ringa fem gånger till om man inte svarat första gången, gärna följt av ett gäng sms också... Ibland tänker jag att jag inte är gjord för att ha vänner och familj. Ibland tänker jag att jag borde ha levt på en tid då det inte fanns mobiltelefoner. Förstå vilken satans otur jag hade som prickade in att leva just nu, när mobiltelefonerna just tagit över samhället. Skriva brev skulle jag gärna göra. Då skulle jag kunna skylla på att breven kommit bort i posten. Det fungerar inte med ett telefonsamtal. OCH VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KONTROLLFREAKS SOM SER TILL ATT FÅ LEVERANSRAPORT NÄR DE SKICKAR SMS!?! Låt mig vara! Låt mig och min mobil vara. Ring inte mig, jag ringer er... kanske. Andas..! Ibland tror jag att folk blandat ihop det här med att andas, med att skicka sms... Om så är fallet är vi snart av med smsproblemet, det kommer så att säga kväva sig självt.