Jag lyfter på hatten och höjer mitt glas.

En av mina finaste vänner fyller 30år i vår, som om inte det var anledning nog att slå på stort med firandet så tar hon även lärarexamen samtidigt. Festen hålls på Island och jag är bjuden. Jag vill åka. Jag har fixat ny lägenhet. Jag är tillbaka på jobbet. Jag har betald semester att ta ut. Jag vill gråta, skrika och slita sönder kuddar med tänderna. Det gör ont ända in i själen. Det känns som om tillfällena varit så många då jag fått avstå ifrån saker mina vänner vill ha mig med på för att mina dagar som sjukskriven gjort att jag inte längre har dom pengar i madrassen som jag gärna ser att jag har för att jag spontant ska kunna dra iväg på dessa små äventyr. Samtidigt kan jag inte vara ledsen över detta. Snart flyter allt igen. Snart har jag min frihet. Jag är ju på väg tillbaka, jag sitter inte fast, det måste helt enkelt få göra lite ont i hjärtat på vägen dit.

Friska vindar och en doft av tvål!

Ibland funderar jag på det här med tvåsamhet. Varför är det så att folk har fått för sig att man borde vara två? Att vi liksom ska vara menade för det... Jag har inte riktigt köpt den idéen, och inte heller att det måste vara så för att vi ska kunna skaffa kottar. Herre gud, säger jag då! Det vet väl alla som är äldre än 12 att man inte direkt behöver hota folk med pistol för att dom ska ligga med varandra, en krogkväll så är biffen fixad! Men däremot så börjar jag misstänka att vi nog behöver vara i ett förhållande för dagar som dessa... När man har legat hemma sjuk ett gäng dagar och det är först nu när febern och hostan börjar försvinna som det kommer tills en medvetande hur länge sedan det var man duschade senast... Hade jag varit en tjej som haft en pojkvän så hade han antagligen släpat in mig i duschen för flera dagar sedan, samtidigt som han hade vädrat ur lägenheten under tiden... Men nu har jag inte det, så jag drar nog ut på det till imorgon..!

Skaffa en hund istället!

Visst har vi väl alla ett gäng sånna där vänner som lyckats klamra sig fast och hålla sig kvar sedan någon gång långt tillbaka och som inte alls tycks fatta att man faktiskt varken umgås eller har något gemensamt längre... Vissa människor tycks tycka att det är viktigare att hålla skenet uppe och låtsas att man fortfarande får ut något av att kalla varandra vänner än att inse hur det ligger till. Det är inte ett misslyckande att inte vara nära kompisar en hel livstid! Jag tycker helt enkelt inte att det är varken sorgligt eller vemodigt att släppa det gamla för att gå vidare...

Working class hero

Jag ska flytta till Husby. Det är något märkligt med den grejen... När jag säger "Jag ska flytta till Husby" så reagerar folk genast negativt och börjar tala om för mig hur dåligt jag borde må över att jag ska flytta dit, de säger att de själva aldrig skulle flytta dit och att de inte kan förstå hur jag kan göra något sådant och ännu mindre hur jag kan vara glad över detta..! De fortsätter gärna med att informera mig om att Husby hör till de värsta förorterna i Stockholm och att folk är opålitliga och skjuter ner varandra där. När jag svarar att folk skjuter ner varandra lite överallt och att alla är lika opålitliga så tycker dom att jag är blåögd. Är det naivt att förakta alla människor lika mycket och inte bara de från invandrartäta områden? Jag är övertygad om att det är säkrare att ha en lägenhet i Husby än att vara hemlös i city..!

Mobiler är inte spontant. Fridolina är spontan...

Telefonen ringer och jag ställer genast om den till ljudlöst, jag svarar inte... Telefonen ringer igen och jag svär högt för mig själv, vafan kan folk sluta höra av sig!!! Jag sätter den på ljudlöst igen och låter det ringa... Jag lämnar rummet och kommer efter några minuter tillbaka in och ser att jag har fått tre nya sms. Jag tar upp telefonen och innan jag öppnar smsen så blundar jag, andas djupt och säger högt till mig själv: "Jag hoppas att det står, Hej, jag hör av mig för att säga att jag inte har lust att snacka eller hänga med dig i helgen." Varför verkar alla vara så desperata efter att planera upp varende ledig sekund de har och varför tycker sig folk ha rätten att fråga varför man inte svarat när de ringt... Och varför reagerar folk med att ringa fem gånger till om man inte svarat första gången, gärna följt av ett gäng sms också... Ibland tänker jag att jag inte är gjord för att ha vänner och familj. Ibland tänker jag att jag borde ha levt på en tid då det inte fanns mobiltelefoner. Förstå vilken satans otur jag hade som prickade in att leva just nu, när mobiltelefonerna just tagit över samhället. Skriva brev skulle jag gärna göra. Då skulle jag kunna skylla på att breven kommit bort i posten. Det fungerar inte med ett telefonsamtal. OCH VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KONTROLLFREAKS SOM SER TILL ATT FÅ LEVERANSRAPORT NÄR DE SKICKAR SMS!?! Låt mig vara! Låt mig och min mobil vara. Ring inte mig, jag ringer er... kanske. Andas..! Ibland tror jag att folk blandat ihop det här med att andas, med att skicka sms... Om så är fallet är vi snart av med smsproblemet, det kommer så att säga kväva sig självt.