"En svår och jobbig grej"

Jag väntar ut ångesten. Jag vet att den kommer hålla i sig i några dagar. Inte hur många dagar. Jag vet att den går över och att jag får må bra ett tag innan den kommer på besök igen. Jag går sönder och bryts ner. Jag känner att jag inte orkar. Jag börjar tänka på hur omöjligt det känns att alltid ha det så här. Tänker på att det inte är så konstigt att det är större chans att jag som är manodepressiv kommer ta mitt liv än någon som inte är det. Statistiken säger det.

Men jag håller ut. Men jag förstår att det ligger något i den där statistiken...

Att ha ångest över ingenting känns väldigt orättvist, men visst vore det väl egentligen värre att ha ångest över saker man gjort. Tänker man så borde jag istället vara tacksam.

Jag är tacksam över att jag har ångest över ingenting istället för över någonting, och att den inte är bestående - bara återkommande.

Ångesten, den ångesten, den manodepressiva ångesten...

"Dom sa du är sjuk, du är sjuk.

Dom sa du är sjuk, du är sjuk.

Men jag var bara trött, så oändligt trött,

men dom sa du är sjuk du är sjuk."

Win win situation

Mitt liv i ett nötskal. Igår satt jag här och skrev om hur jag känner ett behov av att bli ompysslad. Idag, på min lediga dag hörde min chef av sig och frågade om jag ville med på klippkurs ikväll. (Omtanke!) När jag satt där med mina kollegor och ett glas champagne i handen och kollade på en klippdemo lutar en av mina kollegor sig fram mot mig och frågar om hon inte kan få klippa mig med samma teknik som visas på scenen, just som jag själv satt och tänkte att så där vill jag bli klipt..! Det hade inte kunnat bli bättre för satan vad jag ska njuta med vetskapen om att min kollega kommer få ut lika mycket av klippningen som jag får..! Kaffe Latte, tidningar och avkoppling - ta mig med storm!

Att våga sluta vara så sjukt självgående...

Jag vill också bli omhändertagen! Jag vill få mitt hår fixat av någon fin vän som ler och skrattar medans hon gör det. Jag vill säga att jag bjuder på mat och vin som tack och lite naivt tro att det är ett fint sätt att tacka någon, att först ta upp min väns tid när den fixar mitt hår och får mig att känna mig fin och ger mig en stund då jag får slappna av, läsa tidningar, dricka kaffe latte och snacka om mig själv. Sedan tänka att min vän nog inte alls är trött och längtar efter lite egen tid, eftersom jag inte alls tänker på att jag inte är den enda vännen den här personen har eller inser att det här med att fixa andras hår är något min vän gör större delen av sin tid. Jag tänker inte på att mat liksom är något som man redan äter, och vin ingenting man har lust att dricka när man redan har tankarna på nästa vän som vill få sitt hår fixat.

Inget av det där skulle jag tänka på, jag skulle bara vilja sätta mig ner och bli omhändertagen.

Men istället får jag dåligt samvete över att jag just skrivit det här och så slänger jag i lite färg i mitt eget hår, letar fram saxen och klipper bort de värst slitna topparna...

Jag skulle så gärna vilja låta mig själv bli omhändertagen men mest av allt skulle jag vilja våga blunda när jag ska sova...

Don´t go there.

Jag är en snäll tjej, det kan även jag se. Kanske gör jag ibland dumma saker, det ser nog främst andra. Jag tror att alla människor är goda i grunden, dock svarar jag inte på sms ifrån grabbar som tror att tiden läker alla sår, även om de är små ytiga skapsår. Tack, men nej tack. "If you liked it, then you should have put a ring on it!" Jag har högre mål för mig själv än att bli en tjej som lever i ett osäkert förhållande. Det finns det så många andra som gör! Trist för er säger jag, men livet blir inte bättre än man gör det!

London calling..!

Jag borde ha lämnat in min semesteransökan. Det har jag inte gjort. Kanske kan jag skylla på att jag är manodepresiv och inte lyckats få till det där med struktur i mitt liv. Kanske kan jag skylla på att jag bara har mig och att det är lite märkligt att planera sommarens semester helt själv... Jag hade tankar om en festivalsommar men sedan blev jag osäker, hur slår man upp ett tält? Jag nöjde mig med att boka in två festivaler. Det behöver jag knappt ta semester för... Men idag kom det som en blixt från klar himmel! Jag åker till London en vecka och förbättrar min klippteknik! Jag kommer älska varenda sekund! Lärdom är den bästa dommen! Ärligt talat, hur otäckt låter det inte? Fet utmaning! I can do it!

Jag lyfter på hatten och höjer mitt glas.

En av mina finaste vänner fyller 30år i vår, som om inte det var anledning nog att slå på stort med firandet så tar hon även lärarexamen samtidigt. Festen hålls på Island och jag är bjuden. Jag vill åka. Jag har fixat ny lägenhet. Jag är tillbaka på jobbet. Jag har betald semester att ta ut. Jag vill gråta, skrika och slita sönder kuddar med tänderna. Det gör ont ända in i själen. Det känns som om tillfällena varit så många då jag fått avstå ifrån saker mina vänner vill ha mig med på för att mina dagar som sjukskriven gjort att jag inte längre har dom pengar i madrassen som jag gärna ser att jag har för att jag spontant ska kunna dra iväg på dessa små äventyr. Samtidigt kan jag inte vara ledsen över detta. Snart flyter allt igen. Snart har jag min frihet. Jag är ju på väg tillbaka, jag sitter inte fast, det måste helt enkelt få göra lite ont i hjärtat på vägen dit.